Sardinien är en semesterdröm som är särskilt underbar under den lite svalare sensommaren med färre turister.

RES for till Italiens näst största ö vars nordvästra hörn välkomnar med utmärkt agriturismo, uråldriga bergsbyar och stränder med karibisk kulör – det här är de tolv tips vi föll allra mest för.

TEXT: Linda Iliste.

Kökschefen Rita Pirsi är inte utbildad kock. Allt hon kan om råvaror och matlagning har hon lärt sig av att iaktta sina föräldrar och mor- och farföräldrar under uppväxten i bergsbyn Funni. Tillsammans med maken Mario Murrocu öppnade hon i början av 1990-talet gårdsrestaurangen Sa Mandra på landsbygden utanför Alghero vid Sardiniens nordvästra kust.

Mario Murrocu och Rita Pirsi. Foto: Sa Mandra.

Strålande sardisk husmanskost

Det var i den lantliga trendens barndom och familjen hade plats för tjugo matgäster. I dag finns hundratals stolar för besökare att slå sig ner på. Det har genom åren varit många hungriga munnar att mätta vilka Rita övat sin kokkonst på. Resultatet är strålande sardisk husmanskost och Sa Mandra är numera ett av Sardiniens mest omtyckta agriturismos, det vill säga en lantgård som tar emot turister som äter mat producerad på gården. Den har Bib gourmand-utmärkelse också, Michelinguidens garant för vällagad mat till rimliga priser.
– Mat är till för att mätta och därför måste den lagas på hälsosamma, lokala råvaror som är färska och i säsong. Alla våra recept är traditionella. Och vi missar aldrig någonsin den allra viktigaste ingrediensen – kärlek, förklarar Rita bestämt och lägger tjocka kvistar olivträd på en öppen eld kring vilken ett tiotal spädgrisar står uppspända.

Den sardiska specialiteten porceddu, helstekt spädgris. Foto: Sa Manda

Jordbruket är huvudsysslan

Det fräser när grisfettet droppar ner i flammorna. Porceddu, helstekt spädgris, är en klassisk sardisk specialitet och ett självklart inslag på Sa Mandras meny. Mest omtalad är Ritas ravioli som görs på sju färska kryddor och örter. Vilka får vi inte veta.
– Nej, det är en familjehemlighet, säger Rita med ett skratt.
En förutsättning för att driva agriturism är att huvudinkomsten på gården ska bringas från själva jordbruket. En annan är att ta tillvara på lokala traditioner och rätter. Därför vilar toner från sardisk folkmusik på vinden när vi avnjuter husmanskosten i den soldränkta trädgården – det grillade brödet pane guttiau, den krämiga osten formaggio marzo som fermenterats med hjälp av fluglarver, spädgrisköttet som efter fem timmar på elden smälter i munnen…

Foto: Sa Manda.

Lång historia, många ö-klassiker

Vi har kommit hit efter ett par dagar i Bosa, en kustby strax söderut med puttrig atmosfär bland måleriska gränder med söta hus i bjärta pasteller där inte mycket förändrats sedan medeltiden. Tipset serverades av Silvia Nurro bakom bardisken på Su Camasinu.
– Mat är väldigt viktigt för oss sarder, vi har en lång historia och många unika rätter. Få lagar den så bra som Rita.
Silvia serverar oss även en annan ö-klassiker, krispigt vitt vin på inhemska vermentinodruvor bredvid ett fat med den lagrade fårosten pecorino. Det är inte bara här i nordväst som det lätt att bli slagen av överdådig mättnad. Det tycks vara en övergripande sardisk specialitet, från de ljuva smakerna till alla svindlande vyer och intressanta möten.

Bosa. Foto: Alexander Milano.

Mytomspunnen jetsetlyx

Sardinien är en tillflyktsort för sann salighet. För många är dock de nordliga trakterna av ön synonyma med Smaragdkusten och mytomspunnen jetsetlyx. Sommartid anländer de rika och berömda i herrgårdsstora yachter och fastnar på paparazzibilder från Porto Cervo. Och visst finns det fog för att kalla Medelhavets näst största ö för Europas Karibien. Men i det karga landskapet inåt land slingrar vägarna som serpentiner runt kullarna och leder till undangömda bergsbyar, fastfrusna i tiden.

Bosa. Foto: Jürgen Scheeff.

Fler getter än bilar

När solen just tagit dagen i het famn bestämmer vi oss för att utforska en av dem, Aggius. Trafiken är måttfull. Vi möter fler getter på andra sidan hårnålskurvorna än bilar. Aggius uråldriga hus klänger i tappra klungor på Galluriens rullande kullar, byggda av den granit som en gång satte orten på kartan. Hit kommer man för den särpräglade arkitekturen, de handvävda mattorna och den stora tystnaden.

Valle della Luna vid Aggius. Foto: Sardegna Turismo.

Lokalt lantortsliv

Sardinien blev en del av Italien först 1861 och är på många sätt som ett eget rike. Sarderna är först och främst sarder, sedan italienare och det sardiska språket har flera dialekter. Ingenstans är det mer tydligt än i bergen. På det lilla etnografiska museet Oliva Carta Cannas i Aggius kan man spåra det lokala lantortslivet genom flera århundraden. Det är fascinerande att se och gör Aggius till en bra inkörsport till både historien och inlandet.

Alghero. Foto: discover-sardinia.com.

Charmigt stimmiga barer

Annat är det i Alghero som visserligen grundades redan på 1000-talet och vars antika stadsdel är ett bevarat historieminne. Men det är också fullt av små fashionabla butiker, krogar och barer som blir charmigt stimmiga när timmen lider. Samtiden är närvarande i kuststaden.
– Jag har hört Alghero kallas för Sardiniens mesta charterort, men det är mest italienska besökare här. Jag tycker att det känns genuint och spännande, det finns mycket att göra, säger svenska Rosalie Aldén som just kommit tillbaka till stadens marina efter en båtutflykt till droppstensgrottan Grotto di Nettuno, Neptunus grotta.

Grotto di Nettuno. Foto: grottodinettuno.it och Sardegna Turismo.

Sardernas eget paradis

Längs hamnstråket Lungomare Dante Alighieri säljer fiskmånglare färsk fångst och ostron. Sakta fylls promenaden av flanörer som kommer för att dricka iskall Ichnusa-öl och lyssna på levande musik. Håll också utkik efter det lokala röda vinet cannonau som sägs vara rikt på antioxidanter och, precis som vermentino, passar utmärkt ihop med sardisk ost. Det är svårt att befinna sig vid kusten utan att längta efter sand mellan tårna. Det fortsätter vara den stora lockelsen hit och stränderna längs nordvästra kusten – Le Bombarde, Lazzaretto och Stintino – är vad sarderna själva kallar paradiset.

Le Bombarde. Foto: Sardegna Turismo.

Vi känner doften av dem sippra in genom de öppna bilfönstren långt innan vi nått fram. Vinden är saltstänkt frisk, med spår av lavendel och timjan från de böljande slätterna. Olivlundar, vinrankor och betande djur – kor, grisar och får, hästar och åsnor – susar förbi. Naturen susar gåtfullt bland porlande bäckar. Från de höga bergen tycks landskapet ramlar ner mot havet och i glipan mellan klippor och vågor spricker semesterdrömmen upp. Den glimrar i karibiska kulörer, smaragdgrönt och blått omgärdat av finkornig sand.

Sensommarskön solvärme

Det klara vattnet gör Sardinien till ett eldorado för snorklare, men för äventyr ovan vattnet rekommenderas att bege sig vidare till Spiaggia della Pelosa. Mitt emot den kritvita stranden ligger ön Isola dell’Asinara som efter åratal som fängelseö numera är naturreservat till vilket det går utflykter. Men vi väljer att stanna där vi är. Havet glänser som det vore nybonat och speglar himlen som långsamt färgas rosa. Den sensommarsköna solvärmen är berusande och de höga skratten som dunsar i sanden smittar.

Den sardiska saligheten sänker sig än en gång.

Spiaggia della Pelosa vid Stintino. Foto: Discover Italy, italy.it.

Mer inspirerande läsning i RES

Ett annat Sicilien: 5 tips bortom allfartsvägarna
Ligurienkännaren listar: 5 sköna favoriter på Italienska rivieran
RES favoriter i Rom: Massor av tips på hotell, krogar, barer, shopping och sevärdheter