Skottlands största stad – och mesta kulturnav – bjuder på allt från ikoniska gatumålningar till särpräglade lyxhotell. RES åkte till Glasgow och imponerades av en uppsjö coola upplevelser.

TEXT: Linda Iliste.

För ett par år sedan invigdes någonting helt nytt i Glasgow. Staden fick sitt allra första utomhusspa. Thaw, som det är döpt, består av bubbelpooler och olika slags bastur vilka hittas i en skandinaviskt inspirerad vinterträdgård. Som i sin tur ligger inom lyxhotellet Kimpton Blythswood Square, en av stadens få femstjärnor vilket huserar i en länga georgianska townhouses. Rakt utanför dörren väntar den puttriga stadskärnan med butiker, barer och nattklubbar på promenadvänligt avstånd. Men innanför Kimpton Blythswood Squares väggar härskar lugnet. Inte bara på spat utan även i den majestätiska lobbyn, i den söta lilla biografen med fåtöljer klädda i tweed och i de smakfulla rummen.

Boka rum på Kimpton Blythswood Square till bäst pris här

Kimpton Blythswood Square Hotel. Foto: Press.

Bilklubb som blivit fiskkrog

De är 113 till antalet, vackert dekorerade med marmor, träpaneler och färska snittblommor. I vad som en gång i tiden var balsal åt Royal Scottish Automobile Club ligger numera hotellets fisk- och skaldjursspecialiserade krog, Iasg. Här går fäblessen för havets läckerheter så långt att till och med drinkarna bär ett stänk av oceanen. Vad sägs till exempel om margarita med sjögrässalt från Mara, eller en martini blandad med Isle of Bute Oyster Gin och tångolja?

Kimpton Blythswood Hotel. Foto: Press.

Det är lätt att känna sig så väl omhändertagen inne på Kimpton Blythswood Square att man först glömmer att gå ut. Men det gör vi förstås, till Skottlands största stad som länge legat i huvudstaden Edinburghs skugga.

Ut ur Edinburghs skugga

Så lite som sju mil skiljer de tu åt, men samtidigt tycks det ibland vara en hel värld emellan. Medan Edinburgh är berömt för sin ärofyllda historia och sevärdheter som slott, monument och ruiner – har Glasgow haft ett seglivat rykte om sig att vara en ruffig, hårdnackad arbetarstad.

Foto: Artur Kraft.

Men på samma sätt som det tar tid att ställa om örat till den lokala dialekten, kräver Glasgow i sig också lite tid till anpassning. Staden har ett särskilt tempo och en speciell attityd. Att ha makt och inflytande är mindre viktigt än att vara kreativ och livlig. Det yttre spelar ingen större roll så länge det finns en äkta kärna.

Skönhet i forna industrier

Stadens egen kärna, indelad i stadsdelarna City Centre och West End, är fullt av det förväntade, med kaféer, varuhus och större shoppinggator. Men bortom koncentratet av detta samma gamla vanliga finns branta gator som leder till floden och stora omgärdande parker. Mycket av Glasgows skönhet kommer ironiskt nog från dess forna industrier. Det syns i stadssiluetten och i de gamla skeppsvarven. I områden med namn som Jamaica Street och Plantation finns fortfarande ett eko av slav- och sockerhandeln.

Foto: Alamy.

Arvet efter Mackintosh

Ett annat eko kommer från arkitekten Charles Rennie Mackintosh. Som en av förgrundsgestalterna inom jugendstilen ägnade Mackintosh stora delar av sin karriär åt att formge interiörer och villor i hemstaden. Hans främsta arv är konstakademin Glasgow School of Art som han ritade, byggde och designade med bland andra hustrun och konstnären Margret McDonald. Det är en byggnad som sticker ut i stadsmeten, och liknar en blandning av slott och gigantisk industriverkstad.

Examensdags på Glasgow School of Art. Foto: Andy Buchanan.

– Vi tar emot besökare från hela världen och många säger att det påminner dem om en religiös plats. Ett tempel eller en moské, påpekar konststudenten Callum Rice när han tar oss med på rundtur.
Konstakademin är mycket mer än Glasgows mest berömda byggnad. Det är hjärtat som pumpar runt stadens allt mer utmärkande kreativitet. Schweiziske konstkuratorn och –kritikern Hans-Ulrich Obrist har till och med kallat det för ”the Glasgow miracle”.

Inga mirakel, bara hårt arbete

Men det är ett uttryck som man rynkar på näsan åt. Det finns inget mirakulöst bakom det faktum att staden föder fram allt fler internationellt uppmärksammade konstnärer. Det handlar rätt och slätt om hårt arbete, precis som det genom historien alltid gjort i Glasgow.

Foto: Edmund Sumner-VIEW / Alamy.

Från gatumålningar till kulturkollektiv

Efteråt är det intressant att balansera upplevelsen med en annan guidad rundtur, till fots mellan stadens många ikoniska gatumålningar. Det är också är ett utmärkt sätt att se det moderna Glasgow bortom katedraler och monument. I mars 2022 återinvigdes The Burrell Collection, en av de mest kända privata konstsamlingarna som någonsin ackumulerats, vilket är nästa givna stopp. Kulturdyket går djupare, till Gallery of Modern Art GoMa. Samt till riktigt unika Tramway, ett kollektivt utrymme som producerar och ställer ut modern konst inklusive performance art.

Foto Nicholas Chester Adams.

Många musiker

Det är heller inget mirakel som åstadkommit allt detta. Eller gjort Glasgow till en av världens främsta musikstäder. Franz Ferdinand, Churches, Belle and Sebastian, Primal Scream och Mogwai är bara ett axplock av banden som kommer från denna samma plats som Oasis upptäcktes på, och där Daft Punks första skiva trycktes. Däremot kan det vara svårt att sätta fingret på varför en stad med bara si så där 635 000 invånare rymmer så mycket kreativ talang. Alan Miller som är DJ och promotor på King Tut’s Wah Wah Hut, även kallat “Storbritanniens bästa minsta klubb”, har några förslag.

Foto: King Tut’s Wah Wah Hut Facebook.

– Det sägs att varje person i Glasgow som har minsta form av musikalisk begåvning är med i tre olika band på samma gång. Det finns mycket samarbeten mellan människor. Konsertlokalerna är få och ligger på små avstånd, och publiken är öppensinnad och stöttande, säger Alan över en öl på King Tut’s.

Häftigt nattliv

Men Glasgows välkända nattliv har inte alltid varit ett populärt inslag. När den första konsertlokalen öppnade på 1700-talet lät högljudda protester mot detta ”Satans hus” inte vänta på sig, och byggnaden brändes ner. Samtidigt vilar Glasgow stadigt på den särskilda keltiska vurmen för att ha roligt och traditionella céilidh-sammankomster hålls än i dag. En utekväll som börjar med stillsam publunk nedför gatan slutar plötsligt på en ålderstigen speak easy, gömd bakom en gammal pantbanksfasad. Därefter följer krogar med namn som är omöjliga att uttala och vars whiskysamlingar är värdiga en miljonär.

Foto: King Tut’s Wah Wah Hut Facebook.

Allt avrundas förstås i musikens tecken. Först på ett gäng barer med liveband, den ena mer knökfull än den andra. Kulmen kommer sedan på legendariska Sub Club. Det ser vid första anblick inte mycket ut för världen, men i denna cementlåda full av dansande kroppar ur alla samhällsskikt, blir det tydligt att Glasgow verkligen vet hur man förvaltar en kulturkompost.

Anarki i konsten

Någon som tycks ha inspirerats av klubblivet är den numera framlidna arkitekten Zaha Hadid. Hennes hyllning till Glasgow, The Riverside Museum nere i hamnen, är en spretig stål- och glashistoria vars utseende påminner om både ljudvågor och hjärtslag. Det är bara ett av stadens många särpräglade museum och gallerier som känns lätt anarkistisk i sitt sätt att närma sig konsten. På museet ryms en samling som vittnar om Skottlands bidrag till ingenjörsvärlden, till exempel uppfinningar som den första cykeln med pedaler.

The Riverside Museum. Foto: Hudson Crow.

Innovation och kulturella påhitt genomsyrar på så sätt Glasgow, som genom åren belönats med utmärkelser som UNESCO City of Music och UK City of Architecture and Design.

“Bland den bästa fisken i världen”

Om det haltar någonstans är det kanske gastronomiskt. Men till Unalome by Graeme Cheevers och Cail Bruich har Michelinkritikerna delat ut stjärnor. På den senare var det kocken Chris Charalambous som banade ny matväg.
– Vi har så mycket fantastiska råvaror i Skottland, bland den bästa fisken i världen till exempel, men det har inte tillagats på rätt sätt, säger Charalambous som skänkt över tyglarna till Lorna McNee.

Foto: Cail Bruich Facebook.

På Cail Bruich serveras samtida tolkningar av traditionella lokala specialiteter. Det är ett slags skotskt svar på det nya nordiska köket om man så vill, och för Charalambous grundlades intresset för detsamma när han jobbade på Noma i Köpenhamn.

En livslust som växer

Glasgows industriromantiska skönhet till trots är det bara trettio minuters bilfärd till den natursköna landsbygden intill Loch Lomond och nationalparken Trossach. Här sträcker sig backar och bergsryggar, färglagt med surrealistiskt grönt gräs, hela vägen till västkusten. Där ute skymtar ön Islay med whisky lika rökig som en hel däckfabriksbrand. Det finns något okuvligt i naturen här som också tycks speglas i Glasgows stadssjäl. En otämjd och häftig livslust som tar allt större plats.

Mer RES-läsning om Skottland

Glasgow: 11 adresser till bäst musik och konst
4 tips för en weekend i Edinburgh
Genom Skottland med MC